/ • Resor - Kreta 2017 /

Så långt ögat når

Bucketlist
 
Ni vet när man är liten och drömmer sig bort till den där solsemestern alla kompisar får åka på? Alla kommer hem alldeles brunbrända och visar upp massor av bilder från det där kristallklara vattnet vid Medelhavet? Det skiftar mellan blått och grönt och det verkar vara det häftigaste du någonsin sett. Jag har alltid velat uppleva det själv. Att få kliva i vattnet, titta ner och se dina egna fötter. Lika klart som ett dricksglas hemma i Sverige. 
 
I september fick jag faktiskt uppleva det. Jag själv fick äntligen åka ner till det där blågröna havet jag så länge drömt om. Under flera månader innan resa hade jag studerat bild efter bild av vad som såg ut att vara alldeles för bra för att vara sant. Jag satt där och tittade på det klara vattnet, och ändå kunde jag inte tänka mig att det skulle vara så fantastiskt i verkligheten. Men jo, det var det, om inte änu häftigare. Det kändes ganska konstigt att plötsligt stå där i vattnet och faktiskt se mina egna fötter. Det var som taget ur en film - en magisk film man inte riktigt förstår sig på. 
 
 
Efter ett par dagar lånade vi cyklop av smågrabbarna och snorklade runt i vår lilla vik. Jag har snorklat några gånger här hemma i Sverige när jag var mindre, men det var ju ingenting emot det här. Vi såg några småfiskar här och var och vinkade glatt till varandra under ytan. Något som många upplever redan som barn, som många tar för givet, men som vi fick uppleva för första gången. Det går inte ritkigt att sätta ord på den känslan, mer än att det var häftigt. Och jag var så glad att jag kunde få stryka ytterligare en sak från min bucketlist. Jag har badat i kristallklart vatten. 
 
En av dagarna åkte vi ju även ut på en båttur och fick snorkla lite mer ordentligt. Vi flöt runt i vattnet i en hel timme, långt efter att alla andra gått upp. För mig var det helt ofattbart att man faktiskt kunde se lika tydligt under vattnet som ovanför. Jag har liksom vuxit upp med att bada i grumliga Mälaren, så för mig var de här som en helt annan värld. Den där veckan fick mig ännu mer intresserad av att snorkla mer, och till och med prova på att dyka. Jag skulle ju vilja ta dykarcertifikat någon dag. Tänk att få uppleva sådana här klara vatten i en ännu större utsträckning. Läskigt, men häftigt. 
 
Sista dagen innan hemfärd hyrde vi ju en trampbåt, vilket var så jäkla roligt. Vi hade pratat om det hela veckan då vi sett andra glida förbi precis utanför vårt hotell. Jag hade strax innan resan köpt ett vattentätt skal till min mobil - och provat den typ hundra gånger för att försäkra mig om att den inte läcker, haha. Jag tog med den ut på trampbåten och med andan i halsen tog jag ner den under vattenytan och snabbt upp igen. Jodå, den levde! Det gick inte att fota under ytan, gissar att trycket är för starkt, men genom att använda självutlösare kunde jag trycka på knappen ovanför ytan och sen ta ner telefonen innan bilden togs. Det var faktiskt ganska roligt! Tyvärr var det mycket grumligare här än där vi badat tidigare, så bilderna blev inte så fantastiska direkt. Men det var kul att prova på ;) 
 
 
/ • Resor - Kreta 2017 /

Margarita's Beach

Haha, det är nästan lite roligt hur lång tid det tagit för mig att få upp alla bilder från Kreta. Tyckte jag var långsam gällande dom andra två resorna, men det här tar alla pris. Jag var så självsäker på att jag skulle få upp allting inom en rimlig tid och inte behöva sitta här, tre månader efter att vi kommit hem, och fortfarande skriva om resan. Men men, bättre sent än aldrig, eller hur? Jag har gjort liknande inlägg på dom två tidigare resorna, så jag tyckte att det var inte mer än rättvist att vårt boende på Kreta skulle få lite uppmärksamhet här på bloggen också.
 
Vi bodde på ett lägenhetshotell i Agia Marina som hette Margarita's Beach. Hotellet låg precis utmed stranden och det klarblåa havet med egna solstolar. En poolbar/restaurang låg längst ut på området, bara två steg från den varma sanden. Det första vi gjorde efter att vi lagt upp våra väskor på rummet och bytt om till mer passande kläder - mjukisbyxor och tjocktröja hörde inte riktigt hemma här - var att gå ner och sätta oss vid restaurangen. Det kändes återigen som att jag var med i en film. Det var för bra för att vara sant. När jag och mamma hade suttit och tittat på hotell hade mitt enda krav varit att vi skulle bo vid havet. För det är alltid min allra största dröm. Havet.
 
Vi var uppdelade i två lägenheter igen - jag och Jonas hade en medan mamma,  pappa och farfar hade en. Vi bodde precis bredvid varandra och även fast det inte var liiika lyxigt som på Gran Canaria där vi hade balkongerna vägg i vägg kunde vi ändå prata över till den andre. Lägenheterna var ganska små, vilket jag till en början kände mig lite besviken över. Vi hade ju blivit helt bortskämda på Corona Blanca, men bara efter någon dag insåg jag att det spelade ju ingen roll? Är man på solsemester hänger man inte på rummet, och det var ändå tillräckligt stort för både mig och Jonas. Vi behövde inte större. Hela området var superfräscht, rummen städades varje dag och personalen var supertrevliga. Receptionisten var jättegullig och hjälpte oss hitta utflykter och personalen nere vid restaurangen var helt underbara. Vi fick ganska bra kontakt med högsta chefen - han lärde sig snabbt att jag aldrig drack annat än apelsinjuice och att pappa aldrig någonsin åt lunch, haha. Det var ett superhärligt gäng och dom fick en att känna sig så välkomna. Helt underbart.
 
 
Utsikten från vår lilla balkong. Så himla lummigt och mysigt litet område - kändes så hemtrevligt! Balkongen rätt fram till vänster var mammas, pappas och farfars. Vi kunde vinka till varandra varje morgon när alla vaknat ;)
 
 
Utsikten åt andra hållet. Älskade att man kunde se bort till dom höga bergen. Älskade dess röda färg varje morgon när solen precis gått upp, eller hur solen sjönk ner bakom dom varje kväll
 
 
Vi skyltade såklart med våra AIK-handdukar hela veckan!
 
 
Till och med den här lilla gången skurades varje morgon. Allting var riktigt rent och fräscht, och det är ju alltid en positiv upplevelse. Även fast man enligt min mening kanske inte nödvändigtvis behöver skura en utomhusgång varje morgon är det ju verkligen uppskattat att dom jobbar så hårt med att hålla hela stället rent. Tummen upp!
 
 
Poolen var ganska liten - eller ja, i alla fall i jämförelse med Gran Canaria sist. Det blir ju lätt så att man jämför väldigt mycket med annat man upplevt, men just poolen spelade ingen roll den här gången. Vi hade ett varmt hav bara några meter längre fram. Jag tror att jag badade i poolen en enda gång under hela veckan, haha. 
 
 
Vår lilla restaurang! Frukost ingick i hotellet, så varje morgon begav vi oss ner hit och plockade allt vi kunde ta. Det fanns mycket att välja på och alltng var faktiskt gott och fräscht. Bra ställe! Vi åt middag här några gånger också, och även det var helt okej. Inget utöver det vanliga, men ändå allt jag letar efter i en liten poolbar liksom. Det behövde inte vara så fancy
 
 
Här åt vi frukost sista morgonen, jag och Jonas. Helt okej utsikt att äta frukost precis vid havet, eller hur? ;) 
 
 
Vår lilla strand. Vi hade en liten stenpir som gick ut i vattnet, som jag står på här. Den piren var ganska bra att ha, precis till vänster om den var sanden som finast. Vi provade att gå rätt ner första dagen, men där var det stenigt och obekvämt. Bara trettio meter till höger var det genast mycket bättre. Sen var den även användbar att gömma grejer bakom när det blåste som värst, och när vågorna slog in kraftigt på vänstra sidan var den högra sidan mycket lugnare. Jag önskar att jag kunde säga att vi hade lyxen att få dom vita, bekväma solstolarna som syns till vänster. Inte riktigt sån lyx hade vi, utan dom bruna i mitten var våra. Men hallå, som om det spelar någon roll egentligen? Jag hade gladeligen kunnat ligga direkt på sanden ;) 
 

Den där morgonen i September

Man skulle ju kunna tro att jag borde varit färdig med alla bilder från Kreta vid det här laget, men så är inte fallet. Saker har liksom kommit i vägen, i typ två månader. Bättre sent än aldrig, eller hur? ;) 
 
Som vanligt så gick jag upp tidigare än alla andra en av morgnarna, för att få en stund för mig själv och för att möta solen. Jag gjorde ju det på Gran Canaria tidigare i år och det var bland det finaste jag varit med om, trots att det egentligen var ganska molnigt. Men det är någonting med hela situationen, att specifikt ställa klockan bara för att få se soluppgången. Få gå ut när det fortfarande är lite kyligt och resten av människorna på hela ön ligger och sover. Det är tyst, det är öde, det är underbart. 
 
Jag var faktiskt lite skeptisk till en början. Eftersom vi bodde precis vid stranden med massor av hotell till både höger och vänster trodde jag att det skulle vara mer folk ute än vad det var. Jag hade liksom planerat i huvudet vad för typ av bilder jag ville ta, men var också inställd på att behöva strunta i allting. Jag vill inte ha folk omkring mig när jag själv ska stå och posera framför kameran, för då känner jag mig bara som ett fån. Det är förmodligen ingen annan som skulle reagera, men jag känner mig så larvig, haha. Jag vill vara i min ensamhet där jag får styra och ställa helt själv, utan att någon annan tittar på. Då kan jag göra det på riktigt och bara fokusera på uppgiften. Och jag hade tur, för jag tror jag såg en enda människa under tiden jag var ute. 
 
 
Jag gick inte speciellt långt - det är sjukt jobbigt att gå i djup sand, vet ni det? Jag höll mig i närheten av vår lilla strand, jag skuttade runt på den lilla stenpiren och lät det ljumma vattnet forsta över mina fötter. Det var så lugnt och fridfullt, och så fort solen tittade över trädkanten kändes allting så perfekt. Det är min favoritstund på dagen - precis när dom första solstrålarna letar sig fram. Dom små strålarna ger mig så mycket energi att det inte är klokt. Jag minns fortfarande första gången jag fick uppleva det jag vill kalla ett hallelujah-moment, när jag satt på Björkvik förra vintern och väntade in solen. Sedan dess har jag blivit lite av en soluppgångs-junkie. Jag kan inte påstå att jag har tid att se solen stiga så ofta, men när jag väl gör det är det helt magiskt. Det är en sådan känsla som är helt omöjlig att beskriva. Man måste uppleva det själv.
 
Alltså åh, det är så roligt att sitta och gå igeom bilderna och drömma sig tillbaka. Nu var det ett par månader sedan vi kom hem, men allting är så färskt i minnet fortfarande. Jag kommer fortfarande ihåg exakt hur det kändes att gå på den steniga stranden den där morgonen i September. Jag minns hur jag blev allt mer kär i Kreta under dom timmarna. Allting kändes så bra, just där och då. Inga bekymmer, inga konstigheter. Det var bara jag och solen.