Sheffield - Southend - London

Vi var ju i England för någon vecka sedan, jag och mina fina vänner. Vi provade på någonting nytt den här gången och åkte på fredag kvällen ner till Skavsta för att sova på flygplatsens hotell. Vanlitvis brukar vi åka hemifrån mig typ klockan två på natten, för att hinna med halv 7 flyget på morgonen. Och oj vad skönt det var, vill jag lova. Vi fick faktiskt sova helt okej den natten i och med att vi redan var på plats. Negativt var att det klättrade myror i taket när jag skulle sova, det positiva var att vi fick oss i alla fall en ordentlig frukost istället för att slänga i sig en kexchoklad och en torr macka från pressbyrån.
 
Jag skrev ju ett inlägg för inte så länge sedan, om alla våra resor till England, om hur mycket vi flänger fram och tillbaka. Den här gången var väl inte annorlunda egentligen ;) Flygresan gick smidigt - som vanligt somnade jag så fort vi lyft och vaknade inte förrän det var dags att landa igen. Vid sådana här tillfällen är jag så tacksam för att jag har lätt att somna. Att flyga till London är inte längre jobbigt - jag ser det bara som två timmars extra sömn. Med lite extra stelhet i nacken på köpet, vill säga. Vi tog busse in till London som bara den tog nästan två timmar. Därefter kastade vi i oss lite mat på Victoria innan vi skyndade bort till buss nummer två - en fyra timmars resa till Sheffield. Dom första två timmarna gick ganska bra, vi var glada och uppspelta och pratade nonstop. Resterande två (typ två och en halv, eftersom vi fastnade i köer...) var inte alls lika roliga. Men vi är vana, man vet att det bara är att bita ihop och stå ut. Och vi vet att det alltid är värt det i slutändan, även fast det känns surt just då. Anledningen till vår lilla Sheffield-visit var en musikal. Och inte vilken musikal som helst, utan Grease! Jag har aldrig varit på en riktig musikal tidigare, och jag har aldrig egentligen varit ett stort fan av Grease. Men ena medlemmen från vårt förra favoritband, som inte ens existerar längre, spelade huvudrollen, så det var självklart att vi skulle åka. Vi bokade biljetterna för länge sedan, men det slog mig inte förrän på bussen att vi faktiskt skulle få se honom igen. Det här var min absoluta favorit, (min fangirl-period får vi ta i ett annat inlägg ;)), och jag hade inte fått se honom på tre år. När vi väl satt där på teatern och han klev ut på scenen, hans ljuva stämma fyllde rummet, kan det hända att jag tappade greppet lite och fällde en tår eller två. Ingen kan förstå vad den här människan har betytt för mig under åren, och jag täker inte ens försöka förklara. Det var bara så sjukt att han plötsligt stod där igen efter sådan lång tid. Musikalen var galet bra och vi hade en väldigt kort, men underbar tid i Sheffield.
 
Haha, alltså... Den här bilden är så hemsk. Men jag skrattar varje gång jag ser den. Den är så oss
 
Morgonen efter hoppade vi på bussen som skulle ta oss tillbaka till London. Ytterligare fyra timmar, hurraaaaa. Vi sov oss igenom mesta delen av resan då alla fyra var så extremt trötta på att åka buss. Fram kom vi tillslut, efter vad som kändes som en evighet, och vi checkade in på hotellet. Vi tillät oss själva att ta det lugnt ett tag, innan vi som vanligt fick stressa oss i ordning för att hinna med stopp nummer två på denna resa. Vi sjabblade till det helt, missbedömde tiden och avstånd och plats för avgången. Det hela slutade med att vi fick kasta i oss middag och sedan springa som bara den för att hinna med tåget. Southend on Sea, som låg ungefär en timme från London. Okej. Vad gjorde vi här då?
 
Jodå, det var dags för ytterligare en show. Den här gången en dansshow med 50-tals tema! Verkligen inte vår grej egentligen, men det råkade liksom bara bli så att det matchade så himla bra. En annan medlem ur samma band jag nämnde tidigare hade en av huvudrollerna i den här showen. Vi bokade det här mycket senare - faktum var att vi först inte ens visste om att han skulle vara med. Sedan insåg vi att det bara låg en timma bort från London och att det var dagen efter Sheffield - och då kunde vi inte låta bli. Kunde det bli bättre liksom? Och himla glad är jag över att vi sprang och hann med tåget vi gjorde, för i och med det lyckades vi springa på min lilla favvomänniska innan showen. Lilla Tom, som vi sett kvällen innan i Sheffield. Han hade typ liksom lovat mig en kram, och när vi lyckades missa honom i Sheffield blev jag lite småsur. Men jag fick min kram tillslut och allt var frid och fröjd. Showen lämnade mig glatt överraskad - femtiotalsmusik är verkligen inte min grej och jag har aldrig varit intresserad av dans, men oj så bra dom var! Det var så häftigt att se, alla var så himla duktiga och jag tror vi alla fyra blev lite chockade över att Jay faktiskt kunde dansa. Hela det bandet spenderade fem år med att envist påpeka att dom inte kunde dansa. Sedan går han och vinner englands version av let's dance och sedan får han en av huvudrollerna i en dansshow. Det var annorlunda, men häftigt. Efteråt fick vi chansen att krama lite på honom innan vi bokstavligen rusade för att hinna med sista tåget tillbaka till London.
 
 
Det tog lång tid innan jag kunde somna den kvällen, men jag var så uppe i varv och så lycklig att vi både fått se och krama båda två. Som sagt, mitt gamla fangirl-hjärta vaknade till lite. Det var så mysigt. Hela måndagen spenderade vi bara i London - en ovanligt lång tur inne på Primark efter att Emma fick sin telefon stulen. När vi väl betalat kånkade vi iväg med våra stora papperspåsar till närmaste polisstation, vilket också var en upplevelse i sig. Jag har aldrig gått till en polisstation i Sverige i syfte att anmäla något, så varför inte göra det första gången i ett annat land? Det var lite drygt, det tog tid och allra jobbigast var ju att mobilen faktiskt var borta. Men vi försökte hålla humöret uppe ändå och om ett tag kommer vi garanterat bara att skratta åt det här. Vi lyckas alltid med något ;) 
 
Efter nästan två timmar fick vi äntligen gå och äta mat. Tisdagsförmiddagen bestod av ytterligare lite shopping innan flyget tog oss hem till kalla Sverige igen. En resa med både upp- och nedgångar, men som i slutändan ändå bara kan summeras som underbar. Som alla våra resor. Det finns absolut ingenting bättre än att få komma ut och resa med dessa tre tjejer. Jag är aldrig lyckligare än när jag får uppleva dessa galna saker tillsammans med dom, och varje dag jag får spendera tillsammans med dom tackar jag dom högre makterna för att vi lyckades hitta varandra. Helt orimligt egentligen. En kommer från Stockholm, en från Uppsala, en från Linköping och en från Kalmar. Och ändå har ingenting känts mer rätt. En udda blandning av fyra idioter. Och jag älskar det. Tusen tack för att ni finns <3
 
Röda dubbeldäckare på Oxford Street || Harry Potter-avdelning på Primark. KÄRLEK
2

Älskade, underbara England

Jag satt nyss och tänkte igenom den senaste månaden, och kommande månaden. Det är mycket spännande som har hänt, och än är det inte slut! På lördag åker jag och mina vänner till England igen. Jag har länge tänk skriva ett inlägg om just England, och kanske framför allt London. Det är ett land jag har besökt orimligt många gånger, så ofta att det nästan blivit vardagligt. Till och med mina arbetskollegor - som jag bara känt i fyra månader - har redan förstått att jag ofta är ute och flänger. Tyvärr har det inte blivit lika mycket det senaste året, i alla fall om man jämför med hur ofta jag var där för några år sedan. Det är några ganska knäppa och roliga historier egentligen, och jag kände att jag ville dela med mig av det. 
 
Alla mina resor och allt mitt flängande hit och dit har egentligen bara en enda stor anledning - musik. Människor runt omkring mig ser mig som en person som alltid, konstant, går på konserter. Flera stycken per år i Sverige och sedan blir det alltid minst en konsertresa utomlands, oftast fler. Och oftast då till England. Det här livet, eller som jag brukar kalla det - konsertlivet - började väl egentligen år 2012 då jag för första gången skulle åka utomlands, och för första gången gå på en riktig konsert. Jag och mamma flög till Dublin över en helg för att se Westlife - ohja, jag var så töntigt förälskad i dom. Don't judge ;) Den konserten var liksom startskottet för allting, och mycket med hjälp av en person jag idag inte pratar med. Jag lärde känna en tjej innan konserten och som gick tillsammans med oss, och därefter blev vi vänner. Vi har ingen kontakt idag, men det är egentligen inte relevant för berättelsen. Men tack vare att jag lärde känna henne då, blev vi tillsammans förälskade i förbandet, och som sedan kom att bli mitt absoluta favoritband - The Wanted. Alla som känner mig kommer vid det här laget att nicka för sig själva och kanske himla lite med ögonen över hur töntig jag har varit. Men tack vare att jag föll för det bandet hittade jag också dom personerna som idag är mina allra bästa vänner. Deras historia drar jag däremot i ett annat inlägg, för det är också ganska roligt. 
 
Hur som helst, tillbaka till huvudpunkten. Första gången jag besökte England och London måste ha varit tidigt 2013, då jag åkte ner och hälsade på den här dåvarande kompisen som bodde där. Då var det bara en snabb turistdag i London, men i och med att jag lärde känna Isabelle, Erica och Emma under 2013 drogs jag med allt längre in i den här fangirl-världen. Vi alla blev kompisar tack vare att vi var några av dom väldigt få svenska fansen av det här favoritbandet. I juli 2014 gjorde vi vår första Londonresa tillsammans, men det visade sig att det definitivt inte var den sista.
 
 
Nu har jag suttit här och pladdrat hur länge som helst och jag har nämnt England två gånger. Men tro mig, bakgrunden till det hela är ganska viktig, så ni får stå ut med lite tråkig information i början. Den första resan till London vi gjorde är fortfarande en av dom galnaste vi har gjort. Anledningen till att vi åkte dit var för att gå på ett gig - chockerande, eller hur? Vi flög dit sent på kvällen, spenderade hela natten på flygplatsens hårda stengolv och försökte sova i alla fall någon timme. Jag lyckades helt okej - alla fyra hade preppat med filtar som vi lade upp så fint. Vi satt och spelade kort långt in på natten, innan vi tog bussen in till London tidigt morgonen efter. Hela den dagen spenderade vi sittandes i en kö. Solen sken starkt hela tiden och vi gömde oss under paraplyer, haha. Vi gick på konserten, åkte tillbaka in till city och drev runt där halva natten innan bussen gick tillbaka till flygplatsen. Vid ett tillfälle hade vi satt oss ner på marken vid den stora busstationen, och jag lyckades till och med somna. Jag hade inte tänkt det egentligen, men jag la mig ner på marken och drog upp filten för att hålla värmen, och innan jag visste ordet av det sov jag. Tja, det var fram tills en polis kom fram och sa att jag absolut inte fick sova där. Men sitta kvar vakna, det fick vi i alla fall göra.
 
Sedan dess har det blivit lite av en standard för oss, att vi gör sådana här helt galna resor bara för att gå på konserter. Hösten 2014 spenderade vi nästan två veckor med att åka runt överallt i hela Storbritannien bara för att följa efter ett och samma band. Det låter ganska obehaligt och jag vet vilken bild alla får upp i huvudet, men det var verkligen inte så. Det var bara en rolig grej och vi såg det som ett bra tillfälle att få se lite mer av landet. Dessutom var detta också ett av våra favoritband. Hela den resan såg ut så här; Glasgow - London - Sheffield - London - Southampton - Brighton - Cardiff. Vi åkte både tåg, buss och flygplan under dom här två veckorna för att ta oss så snabbt som möjligt mellan alla platserna. Det är nog fortfarande det sjukaste vi har gjort, men det är samtidigt ett sådant fantastiskt minne att se tillbaka på och jag är så glad att vi gjorde det. 
 
Ju fler konserter vi varit på, desto fler band har vi upptäckt, vilket i sin tur har genererat ännu fler resor. Flera gånger har vi gått upp 03.00 på morgnarna för att hinna med morgonflyget, vi har spenderat timmar på buss och tåg för att ta oss till olika städer och vi har bott på så många vidriga ställen. Vår filosofi var på den tiden att vi gör allt så billigt som möjligt, för det ger oss chansen att kunna åka fler gånger istället. Här var det inte kvalité framför kvantitet ;) Vi har gått på flera konserter med samma band flera dagar i rad. En gång spenderade vi tre timmar på golvet på en buss för att AC:n inte fungerade och det var olidligt varmt. En gång tvingades vi bo på ett hostel där det stank avlopp i hela byggnaden. En annan gång trotsade vi en bedrövlig snöstorm bara för att gå på ett litet gig. Vi har åkt så mycket buss och tåg att det inte kan vara rimligt. En flera gånger har vi lagt ner så, så mycket tid och pengar på helt obetydliga band som på riktigt har färre fans än vad Beyonces smutsiga strumpa har, men som för oss har betytt så mycket. Vi har aldrig följt efter dom här största banden - vi har alltid lyckats hitta alla små, brittiska banden som skulle klassas som nobodys i allmänna folkets ögon. Men det är det som har gjort det lite extra fantastiskt, tror jag, att det ofta har varit så litet och familjärt. Att ingen annan förstått varför vi åkt fram och tillbaka till London för dessa band, men att det för oss har varit helt självklart. Det är många gånger vi ställt oss själva frågan - varför gör vi det här? Men det har alltid varit värt det i slutändan, och aldrig har vi ångrat en enda resa. Jag skulle verkligen kunna skriva en hel bok om alla idiotiska saker vi har gjort.
 
En somrig kväll i Hyde Park förra året <3
Och självklart alla nästan tama ekorrar!
 Första gången vi åkte till London tillsammans. 2014 ♥
Ett måste när man ändå är i London - Harry Potter Studios!
 
På ett sätt är London fortfarande en stor och främmande stad, men på ett annat sätt är det nästan som ett andra hem. Det har blivit en plats jag besökt så många gånger att de inte längre känns konstigt att sätta sig på planet till London. Folk runt omkring mig kan fråga vart jag ska åka, och mitt svar blir "Äh, vi ska bara till London igen". Jag har aldrig tagit det för givet och jag tycker inte att det har blivit för vardagligt att åka dit. Jag ser det verkligen inte som en självklarhet. Jag uppskattar och glädjs varje gång jag får promenera utmed Oxford Street, eller strosa igenom Hyde Park. Att åka den bullriga och skakiga tunnelbanan eller stressa på Victoria Station för att hinna med diverse bussar som ska ta oss över hela landet. Det är lika fantastiskt varje gång, men faktum är att det har blivit så vanligt för oss. Det är så pass enkelt och relativt billigt att åka dit - jag menar, jag kan hitta en billigare Londonresa än vad det skulle kosta att ta tåget ner till Isabelle i Kalmar. Förstår ni då vad jag menar? Eftersom vi envisas med att flyga billigt och bo billigt kan vi göra om det så pass många gånger. Jag har förmodligen besökt fler städer i Storbritannien än vad jag har här hemma i Sverige. London, Brighton, Bristol, Sheffield, Southampton, Birmingham, Cardiff, Glasgow - jag glömmer säkert någon, haha... 
 
Det är en härlig känsla att kliva av bussen i centrala London och omringas av den brittiska accenten. Det är underbart att få trängas på gatorna tillsammas med mina tre bästa vänner. Mellan alla konserter hinner vi alltid med ett, kanske två (och ibland typ tio?) besök på Primark, haha. Vi irrar runt på Nandos för att äta lunch och hoppar mellan tunnelbanestationer. Det är lite ironiskt faktiskt, för med tanke på hur många gånger jag ändå besökt London borde jag ha betydligt bättre koll än vad jag har. Isabelle var lite av vårt London-proffs när vi började åka dit, och sedan har jag liksom bara fallit in i förföljarrollen. Jag brukar ofta vara den som vill ha stenkoll, men i London följer jag bara efter mina kompisar och går dit dom pekar. Jag bävar mig för den gången jag åker dit utan dom och kommer behöva leta upp resevägar själv... ;) 
 
På lördag morgon åker vi dit igen. Sist vi var där var i juni, då vi för första gången på två år lyckades få ihop en resa alla fyra. Det är inte lätt att försöka matcha in fyra väldigt olika scheman, men nu åker vi alla fyra igen. Det är då jag är som allra lyckligast - när jag får hoppa på planet till London med mina tre tjejer. Först ska vi upp till Sheffield för att gå på musikal, och på söndag bär det ner till London igen för att enbart checka in på hotellet innan vi åker vidare till ett annat ställe för att se... Tja, jag vet inte vad det är. En av våra favoiter är med i en dansshow och vi var bara tvungna att åka, nu när vi ändå var på plats. Sedan har vi måndagen och halva tisdagen på oss att turista och shoppa lite. Ytterligare en ironisk grej är att jag aldrig riktigt fått vara turist i London. Man hör om kompisars resor som innehöll ett besök vid Big Ben, en tur upp i London Eye, Trafalgar Square, Buckingham Palace, Tower Bridge och så vidare. Ni vet, dom här riktiga turistplatserna. Jag har passerat vissa av dom här ställena, men aldrig rikigt fått vara en ordentlig turist. Jag vet inte hur många gånger vi sagt; "Nästa gång ska vi turista lite!". Det blir liksom aldrig av, haha. Vi hittar på andra saker istället. Nåja, det går ingen nöd på mig. Jag är bara så glad och tacksam över att jag har haft möjligeten att åka dit så pass många gånger, och jag hoppas att det blir många fler ♥
 
Även fast jag aldrig varit vid Big Ben har jag åkt förbi många gånger och tittat på det ståtliga tornet. Och en och annan lunch på Pizza Hut har vi även hunnit med under åren
Musik, musik, musik. Här ovan har vi Young Kato, ett band vi åkt och sett mååånga gånger
Och For The Girl! Det minsta bandet vi någonsin fastnat för, men oj vilken potential dom har. Det var för detta band vi satt tre timmar på bussgolvet. Oj, vilka idioter vi är... 
Sist, men absolut inte minst - PRIMARK! Spelar ingen roll hur kort tid vi spenderar i England, på något sätt lyckas vi alltid klämma in ett besök på Pimark. Det hör liksom bara till ;) 
1

Ösjöstugan

Att jag ligger efter med mina fjällenbilder är ingen överdrift. När jag kom hem tänkte jag verkligen att jag skulle försöka få upp allt så snabbt som möjligt, mest för att slippa det här med att lägga upp foton typ tre månader efter att dom tagits, haha... Så blev det inte riktigt. Som vanligt så kommer livet emellan, men det är inte hela världen. Jag drar bara ut på det roliga lite, med tanke på att jag knappt fotat någonting sedan dess. 
 
Ösjöstugan. Det är en våffelstuga placerad mitt uppe på fjället, 900 meter över havet, långt ifrån bilvägar och andra tecken på civilisation. Det är en av mina favoritplatser uppe i Ramundberget, och en plats vi återvänder till nästan varje år. Det är en våffelstuga, ja, men faktum är att dom bara har öppet under vintersäsongen. På sommaren är allt igenbommat, och ändå är det så många som går dit. Från mitt första år, fram tills nu, har vi gått fram och tillbaka över just det fjället nästa varje år. Vi tar med oss lite matsäck eller fika, sätter oss på bänkarna utanför och bara njuter. Det tog faktiskt många, många år innan jag fick se insidan av Ösjöstugan. Nu har jag varit där uppe några vintrar, men för mig kommer det alltid vara med av en sommarutflykt. Vi tar sittliften upp och sedan börjar promenaden. Det är en relativt enkel vandring med få upp- och nerförsbackar, vilket jag och pappa uppskattade efter vårt tafatta försök att ta oss upp på Mittåkläppen ;) 
 
Den första fantastiska vyn man får se så fort man kliver av sittliften. Alltså, förstår ni att jag är kär?
Blir mycket samma motiv i det här inlägget - pappas ryggtavla och voffi som skuttar runt. Hihi
 
Hera åkte sittlift med oss upp, och någon gång önskar jag att någon kunde fota det, för det ser så gulligt ut. Hon ligger mellan mig och pappa och köper situationen utan minsta gnäll - hon spanar bara nöjt ut över fjället. Vi tog det ganska lugnt och gick i vårt egna tempo, och den här dagen hade regnet äntligen dragit sig bort. Vi hade ju väldigt otur med vädret hela veckan jag var uppe, och att få avsluta med en fin dag gjorde väldigt mycket. Det var till och med så att solen tittade fram då och då. 
 
Jag älskar att vara uppe i Ramundberget, jag älskar att sitta i vår stuga och jag älskar att promenera ner till Ljusnan. Men min absoluta favoritplats är uppe på fjället. Det är något med dessa enorma vyer som får mig att må bra. Det enda du ser så långt ögat når är den sagolika fjällnaturen och det finns ingenting annat som stör. Inga byggnader. Inga motorvägar. Inga brummande fordon. Det är så tyst och fridfullt och fantastiskt. Varje gång jag kommer upp på högre höjder får jag känslan av att bara släppa allt och springa iväg. Ni vet, så där snabbt man sprang när man var liten? Så sabbt att man trodde att benen skulle ramla av. Den starka frihetskänslan får jag där uppe. Känslan av att vara helt oövervinnerlig. Ja, det går nästan inte att beskriva. Man måste få uppleva det själv. 
 
Den här gången hade vi varken med oss matsäck eller fika. När vi kom fram satte vi oss ett tag vid bänkarna och hämtade andan, och bara njöt över att vara där. Sedan sprang vi bort till den naturliga vattenkällan som ligger precis bakom stugorna. Helt kristallklart, iskallt vatten - direkt från naturen. Det är så gott. Och jag tror att vetskapen att det är en helt naturlig källa bidrar rätt mycket också till hela upplevelsen. Tänk att naturen är så fantastisk. När vi kände oss nöjda började vi promenera tillbaka. Det går alltid lite segare på tillbakavägen, då vill man egentligen bara hem. Men jag passade på att njuta av min sista dag uppe i fjällriket. Åh, vilken härlig dag. Vilken härlig plats. Vilket härligt liv ♥
 
Det här var tydligen min favoritsak när jag var mindre - dessa små "broar". Jag har ett svagt minne av det själv, men jag har också fått det berättat för mig, många gånger. Jag blev alltid så glad så fort jag fick se en sådan här träplanka utmed vandringslederna. Kanske för att det är så starkt förknippat med fjällen?
Här i förgrunden ser ni vattenkällan jag berättade om. Stoppa ner vatteflaskan där och du får smaka på det absolut godaste vattnet i världshistorien. Längre bort ser ni Ösjön med Skars i bakgrunden - där har vi hängt många gånger, precis vid vattnet. Några har till och med badat vid några tillfällen ;) Det finns även massa bilder på mig och Jonas från när vi var mindre, på en kulle intill sjön. Jag ska se om jag kan hitta dom någon gång
Älskar, älskar, älskar att se Hera så lycklig som hon är när hon får springa runt här uppe ♥
När vi ändå är inne på favoritvyer - det här är ytterligare en. Typ hela Ramundberget i en enda bild, haha. Det är ingen stor plats, men oj så stort det är för mig. På hemvägen från Ösjöstugan brukar vi alltid gå ner - oftast för att sittliften slutat gå. Nu för tiden vill jag gå ner, för det hör till. Och man blir lika glad varje gång man får syn på lilla byn nedanför, och man vet att det inte är så långt kvar
5