Promenad till skogens slut

Jag hade tänkt försöka blogga varje dag, faktiskt, men det är lätt hänt att oförutsägbara saker händer när man befinner sig i en stuga utan el och vatten. Datorns batteri håller ju inte i all evighet och igår visade det sig att billaddaren till datorn gått sönder. Helt stendöd. Och då blev jag irriterad och orkade inte lösa problemet, haha. Det är ju tur att en av mina bästa kompisar också har stuga här uppe - det är en sådan rolig historia att det får bli ett separat inlägg någon gång - som faktiskt har el, så idag fick jag lov att lämna datorn där ett tag för att få lite ström. Så nu är vi redo igen! Och nu tänkte jag berätta om vilken sjuk idé till utflykt jag hade igår.
 
 
Från fönstret i stugan så ser vi upp mot skogen. Det är en dalgång vi har stugan i och bergen ramar in det väldigt fint. Det finns en kal fläck högst upp på ena sidan, en liten fläck som alltid har varit intressant. Jag är ju väldigt nyfiken av mig och det finns inget bättre än att få utforska nya platser, precis som jag skrev i föregående inlägg om Flatruet. Och jag funkar lite så att när jag väl har fått en idé så måste jag genomföra det. Har jag väl sett ut en plats som fångat mitt intresse måste jag ta mig dit. Det var när vi var uppe tidigare i somras som jag bestämde mig för att jag verkligen ville dit. Det spelade ingen roll hur, egentligen, jag var bara tvungen. Vilket jag nu i efterhand bara skrattar åt och jag kan inget annat än att skaka på huvudet åt den idén. Hur fan tänkte jag egentligen? Varför skulle jag ta mig upp dit? Men vet ni vad, jag klarade det. Vi tog oss hela vägen upp, jag och Hera, och jag är så jääääääkla stolt! Bilden ovan är tagen från vår tomt och högst upp ser ni den där kala fläcken jag pratade om. Som sagt, allting ovanför trädgränsen är intressant. Och vad finns på andra sidan? Det är den där nyfikenheten som inte kan stillas på något annat sätt än att ta mig dit.
 
Vi började vid halv tio, efter en stadig frukost och letande efter ett par gummistövlar. För att ta mig upp dig skulle jag behöva gå över Ljusnan, och den närmsta bro finns två kilometer neråt i byn. Det skulle vara en extrem omväg och jag visste att man kunde ta sig över på något sätt, men jag visste också att vanliga vandringskängor inte skulle klara av att doppas i vatten. Jag lånade ett par gummistövlar som stod i stugan utan att veta om dom var hela eller inte, men jag tänkte att det fick kvitta. Jag packade till och med ner ett par extra strumpor, haha. Jag klev ner i vattnet med båda fötterna och till min lättnad klarade jag mig från att spendera dom kommande timmarna med blöta skor. Hera var lite tveksam till att gå över först - hon tycker ju bara om att gå där hon bottnar, och det förstod hon ju såklart inte att hon gjorde först. Men vi tog oss över med viss nervositet och vandringen kunde börja. Och det som på riktigt är så jäkla korkat och en sådan konstig idé var att jag inte hade någon stig att följa. Jag tror inte ens det finns en stig som går upp dit jag ville ta mig, så jag bara vandrade rakt in i skogen. Jag hade kikat ut en ungefärlig väg när jag stod nere vid stugan och såg att det fanns möjlighet att sicksacka mig upp mellan träden. Skogen såg inte ut att vara så tät när jag väl kommit upp en bit. Det var lite snårigt till en början men det blev mycket bättre efter ett tag. Så ja, nu var det bara att fortsätta uppåt...
 
 
Över Ljusnan skulle vi! Ville hade tipsat mig om vart man bäst kom över, och tack vare stenarna kunde jag korsa älven utan att få in vatten i stövlarna. Tack gode, säger jag bara! Det hade inte varit roligt att fortsätta den där vandringen med blöta strumpor.
 
 
Tveksamma Hera som tillslut inte hade något annat val än att hoppa i efter. Det enda hon ogillar ännu mer än att bada är att bli lämnad ensam ;)
 
 
Många pauser fick det bli på vägen upp, annars hade jag aldrig överlevt. Lårmusklerna brände och andningen gick fort, och därför kunde jag inte gå mer än kanske tjugo meter den sista branta vägen innan jag var tvungen att hämta andan. Det här trädet fick agera vilopaus både på vägen upp och på vägen ner
 
 
Här var vi nääära! Träden började bli allt färre och jag kunde se mitt mål. Här var det också riktigt brant, något som inte gick att fånga på bild hur mycket jag än försökte, haha.
 
Som jag också skrev i förra inlägget så har jag ju inte världens bästa kondition eller styrka längre. Jag hade hyfsad fysik när jag jobbade med trädgård och var ute och gick hela dagarna, men så fort jag slutade där försvann allting. Jag tror dock att grundkonditionen är ganska stark fortfarande, men jag blir ändå trött ganska snabbt. Och tänk er nu att allting lutade stadigt uppåt hela tiden och jag visste att det skulle bli brantare ju högre upp jag kom. Det hade jag också sett ut där nerifrån vid stugan, haha ;) Det roliga var att när jag hade stått där nere och planerat min rutt hade jag tyckt att det inte såg så farligt ut. Det kan väl inte ta så lång tid, och det kan inte vara så jobbigt. Det är bara som en uppförsbacke. Haha jo, visst, lilla Rebecca. Jag kände mig lite överbevisad när jag kommit ungefär halvvägs och redan där höll på att dö. När vi börjat vandringen nere vid Ljusnan trodde jag ärligt talat inte att vi skulle ta oss upp, att det skulle bli för jobbigt. Men den där viljan kommer fram igen och den är så jäkla stark. Envisheten väger tyngre än allting i sådana situationer och jag visste att jag skulle göra allt för att ta mig upp. den sista biten var så fruktansvärt brant att jag vid vissa tillfällen var tvungen att ta tag i träd och buskar för att häva mig upp. Jag hade lite draghjälp från Hera som av någon anledning var starkare än mig i den stunden - något hon aldrig brukar vara, haha.
 
Efter att jag behövt pausa var 50:e meter ett tag såg det plötsligt glesare ut och jag kunde se trädgränsen. Jag hade då gått rakt uppåt i en väldigt brant skog ett tag - ibland hittade jag små stigar som jag tror renarna trampat upp. Men oftast var det bara att trampa på och jag hade en väldig tur att det var gles skog och inte snårigt som det är nere i dalen. Men efter att jag såg vart träden tog slut fick jag ny energi och genom att sicksacka oss upp ännu mer för att slippa klättra med både händer och fötter befann jag mig där uppe. Där uppe, på den där kala fläcken som jag så ofta tittat på från stugfönstret. Och det var den största segern jag någonsin upplet. Jag ville skrika rätt ut av ren och skär lycka och jag ville klanka ner på mig själv för att jag tvivlat. För att jag hade klarat det. Hera hade klarat det. Jag hade varit så himla tveksam i början, men fan asså, vi stod där uppe nu. Enligt mobilen var det inte mer än 1,3 kilometer, men se framför er en brant uppförsbacke. Det var inte lätt, vill jag lova, men det var så himla värt det. Den platta fjällvärlden öppnade upp sig framför mina ögon igen och trots att det var lite molnigt var jag lyckligare än någonsin. Vi åt lite lunch igen, jag och vovven, och bara njöt. Framför oss bredde Skars ut sig så stort och ståtligt och det var den godaste mackan jag någonsin ätit. Den bästa lunchvy jag någonsin haft. Och trots att jag nu sitter här nere i stugan igen och tittar upp mot toppen och inte kan förstå hur jag tog mig upp dit, vet jag bara att jag kommer att gå dit igen. För det var en helt otrolig känsla och det fanns inte en annan själ så långt ögat kunde nå. Självklart, för vem är så dum som bara går rätt upp i skogen utan någon ordentlig plan? Men jag är stolt. Så jävla stolt.
 
 
Den här vyn alltså. Helt jäkla otroligt fantastiskt! Jag är så himla tacksam över att jag får uppleva det här. Finner på riktigt inga ord
 
 
Det blåste lika mycket här uppe som det gjorde på Flatruet dagen innan, om inte ännu mer. Vi försökte hitta lite lä bakom den här stenen när vi åt, men jag kunde inte sitta stilla så länge innan jag började frysa.
 
 
Att vara uppe på fjället är underbart, men det är också otroligt svårt att avgöra hur vädret ska vara. Hela veckan har det kommit lokala regnskurar här och var och den här dagen var ingen skillnad. Eftersom att man är så högt upp får man en överblick om hur det ser ut och jag kunde verkligen se regnmolnen när dom närmade sig. Jag såg hur det regnade längre bort i dalen, hur ena minuten var Skars gömt bakom moln för att nästa minut komma fram och visa sig i solsken. En regnskur missade oss precis och jag fick bara några små droppar på mig och kunde glatt fortsätta springa runt och fota.
 
 
Mitt älskade Ramundberget från ett annat perspektiv. Så mycket kärlek till denna plats ♥
 
 
Inga ord behövs. Det här älskar jag mer än något annat. Oändligt med fjällnatur, så långt ögat når.
 
 
Och den här älskar jag med. Denna varelse, som gör dessa galna saker med mig. Jag är så himla glad över att jag tog med henne och att hon fortfarande är pigg och orkar. Det är fantastiskt att kunna ge henne dom här upplevelserna medan hon fortfarande orkar. Och hon är så vacker att det gör ont i hjärtat.
 
 
Min finaste vän ♥
 
 
På vägen ner lyckades jag hamna bland ett hav av stenar som försvårade det ännu mer. En tung ryggsäck, hala gummistövlar och en hund som plötsligt hade väldigt bråttom ner. Men hon är så snäll ändå och vi har liksom utvecklat en plan om hur vi tar oss ner när det är brant. Hon får gå några meter innan hon får sätta sig ner och vänta in mig. Det värsta jag kan tänka mig i en sådan där situation är om hon bara skulle dra mig neråt - jag tror ingen av oss hade överlevt i så fall, haha.
 
 
Och nu tänker jag berömma den här varelsen igen. Jag hade fullt upp med att försöka överleva den första branten ner och jag hittade inte riktigt exakt samma plats vi tagit oss upp på. Men helt plötsligt blir Hera så himla bestämd och tar täten utan att tveka, och då förstår jag att hon har fått upp vårt spår och hittar samma väg tillbaka. Och samma väg ville jag ta, för jag ville ju ta mig till samma plats vid Ljusnan för att kunna komma över. Vi hade ju tagit oss ner och i värsta fall hade vi fått följa Ljusnan ett tag, men alltså, hur fantastisk är hon inte? Efter ett tag började jag känna igen mig och jag såg saker jag sett på vägen upp. Vi passerade samma fallna träd, samma små stugor som dykt upp från ingenstans och samma lilla bäck där jag kunde fylla på vattenflaskan. Hon visste exakt vart vi skulle, och även när jag tvekade och trodde att vi skulle åt ett annat håll så visade det sig att hon hade rätt. Hon gick exakt samma väg, tog samma sväng runt samma buske och bara briljerade. Jag har aldrig älskat henne så mycket som jag gjorde i den stunden och jag var så tacksam för hennes luktsinne. Vi har alltid hånat hennes luktsinne under alla år, men idag bevisade hon att det sinnet fungerar alldeles utmärkt. Min fantastiska hund, vad bra hon är ♥
 

Flatruet

 
Nu är vi helt själva, jag och vovven! Vi blev välkomnade igår av mormor och Ville med fantastiskt god middag och lite skitsnack innan vi alla gick och la oss ganska tidigt. Imorse satt jag mest och tittade på och försökte att inte vara ivägen medan dom packade ihop det sista, och vid halv elva for dom hemåt mot Stockholm och lämnade oss här. Jag hade inte mycket tid att reflektera över det faktum att jag var ensam, för jag packade ihop några saker och styrde bilen mot Flatruet! Jag har några saker jag verkligen vill göra den här veckan, och det var ingen idé att dra ut på det. Den här veckan är ju till för att jag ska åka runt och fota och upptäcka allt jag så länge velat göra. Även fast jag har en förstående familj känner jag mig ändå ganska begränsad när vi är här tillsammans, gällande fotograferingen. Jag vill ju stanna typ överallt, vilket inte går när man är så många.
 
Så dom här dagarna ska jag göra precis just det. Fota. Åka dit jag vill. Gå dit jag alltid velat gå. Stilla min nyfikenhet, så att säga. Det är några platser jag alltid velat besöka eller några vandringar jag alltid velat gå, bara för att få se vad som väntar där uppe. Vad som finns på andra sidan. Vad för känsla jag får uppleva. Och idag började jag med Flatruet. Det är en plats vi besöker nästan varje år - vissa av er kanske kommer ihåg solnedgången på Flatruet förra året? Men under alla år har vi bara stannat till på toppen innan vi åkt vidare igen. Jag har alltid velat ta min kamera och bara gå iväg. Det är på Flatruet som Sveriges högst belägna väg slingrar sig över, så utsikten är fantastisk. Men jag får en sådan stark längtan att gå bort till kullarna på vänster sida och se vad som väntar där uppe. Utsikten måste ju vara ännu häftigare? Så det var det vi gjorde idag, jag och hunden. Och vilken underbar dag det blev! Ni får ursäkta bildbomen, men det lär nog bli så dom här dagarna, haha 😉
 
 
Jag älskar vägen upp till Flatruet nästan lika mycket som Flatruet själv. Jag älskar den där spänningen som byggs upp ju högre du kommer. Jag älskar att vägen är så rak, du kan verkligen stå här nere och bara se framför dig hur allting bara öppnar upp sig efter sista kröket.
 
 
Jag fick ingen bra start, haha. Det började dugga redan när jag lämnade stugan, men tänkte att eftersom jag ska åka en bit kanske det var bättre där uppe. Det var det inte... Redan i Mittådalen började det regna ganska kraftigt och det fortsatte hela vägen upp. Jag satt i bilen och väntade i kanske tio minuter innan det som tur var avtog, och det såg lite blåare ut på himlen.
 
 
Diiiiit upp skulle vi! Om ni tittar noga så ser nu hur stigen slingrar sig framåt hela vägen upp på kullen. Det var mitt mål, och det var dit jag hade velat ta mig i flera år.
 
 
Den här donnan alltså, som hon trivs här uppe. När vi kom fram till stugan igår och jag släppte ut henne fick hon världens lyckorus. Dels för att mormor och Ville var där och välkomnade henne, men hon började springa runt som en galning och i det ögonblicket förstod jag hur mycket hon älskar det här. Jag har alltid vetat att hon trivts, men så här lycklig är det sällan jag ser henne.
 
 
Här tog vi första pausen. Det var en relativt enkel vandrig, som tur var. En lagom mjukstart. Det är väldigt plant innan sista stigningen, och det passade oss ganska bra. Det var bra stig hela vägen, som däremot gick igenom några rejäla vattenpölar och sankområden i början. Heras långkoppel fick släpa bakom henne efter det - jag var inte så sugen på att hålla i det efter att det dragits igenom både vatten och lera, haha. Hon skötte sig däremot suprebra och jag är jättenöjd med henne. Hon har ju varit lite knepig i hela sitt liv, men nu var det inga problem att springa lös. Kopplet fick sitta kvar för säkerhetsskull, och med tanke på att det springer ganska mycket renar där uppe. Jag tror inte hon skulle få för sig att springa efter dom längre - hon är ju faktiskt 10 år gammal - men man vet aldrig. Hon har blivit mycket bättre, men jag kan inte lita på henne till hundra procent. Inte än. Men om man jämför med hur hon var när hon var liten är det ett under att hon faktiskt går att ha lös. Hemma på tomten springer hon lös, för där vet jag att hon känner sig hemma. Och det är helt underbart - jag har alltid önskat att jag kan ha henne lös. Hon lyssnade superbra och höll sig i närheten hela tiden. Jag tror att hon kanske blivit lite gammal och klok - hon ser inte poängen med att springa iväg längre och hon kanske äntligen förstår att om hon springer iväg så blir hon ensam, vilket är något hon avskyr att vara på främmane platser.
 
Efter vår lilla vattenpaus gick vi vidare och fick fortsätta gå plant ett tag innan det började luta uppåt. Hera pinnade på bra, men min kondition är ju verkligen inte i toppskick. Men det är lite det den här veckan är till för. Att komma igång ordentligt, och det här är en bra start. Det är betydligt mycket roligare att röra på sig i det här landskapet liksom ;) Vi tog oss hela vägen upp till toppen och det gick faktiskt jättebra, trots att det brände lite i låren och värkte i axlarna. Jag har oftast inget emot att gå, men mitt problem är när jag måste bära på något. Min rygg har alltid varit sne och konstig och jag har haft ont till och från så länge jag kan minnas, så oftast är det ingen bra kombination. Men här uppe, och framför allt idag, är nyfikenheten mycket starkare. Alla negativa tankar trycks undan och det finns ingen tvekan alls om att ta mig upp. Det är en självklarhet. Den där viljan att se vad som finns där uppe och vad som gömmer sig på andra sidan är en sådan himla bra drivkraft.
 
 
Och vad fanns på andra sidan då? Jo, det här. Högst uppt till höger befinner sig Helags bakom molnen. Lite synd faktiskt, det hade varit häftigt att ha få sett det här uppifrån. Men det är garanterat inte sista gången jag går hit, så det kommer fler tillfällen. Det var en riktigt häftig känsla att komma upp över sista höjden och få se allt det här öppna upp sig framför mig. Det var helt klart värt vandringen, och det var exakt det här jag ville åt. Jag ville komma upp lite på höjden för att se fjällnaturen väckla ut sig framför mina ögon. Helt, helt otroligt ♥
 
 
Jag tog ett varv runt toppen och försökte ta in allt, sedan slog vi oss ner bakom den här stenen - som var i ordninggjord som en sittplats med platta stenar som sittunderlag - och åt lite lunch. Eller ja, vi delade på en macka haha. Jag hade inte tänkt på att ta med något till Hera, men sen insåg jag att hon hade ju gått lika mycket som jag och förtjänade också lite ny energi. Vi satt här ett tag, men tyvärr blåste det så in i bängen så det var inte såååå avslappnande som jag hade önskat.
 
 
Långt där nere började vi. Ni ser vägen som går tvärs över bilden och den stora husbilen i mitten. Där nere, någonstans, står min lilla följeslagare till bil. Jag kände mig ändå ganska nöjd med dagens promenad när jag stod här uppe och såg hur vi hade gått.
 
 
Jag är så, så förälskad i det här landskapet. Den stora anledningen till att jag älskar att vara ovanför trädgränsen är för att det inte finns någonting i vägen. Det finns inga träd som blockerar utsikten. Det är bara oändligt mycket oändlighet. Jag älskar hur dom böljande kullarna sträcker sig mot horisonten. Jag älskar att vara högt upp av den enkla anledningen att jag ser så mycket mer. Att stå här uppe så känns det som att världen aldrig tar slut. Och jag älskar även hur rött mitt hår är, ifall någon undrade.
 
 
Förgrund, mellanpartiet och bakgrunden - allt är bara kullar efter kullar. Så mycket kärlek till den här platsen ♥
 
 
Min finaste, älskade vän. Jag kan inte med ord förklara min kärlek för den här varelsen, och hur genuint lycklig jag är för att vi är här tillsammans, bara hon och jag. Hon är trots allt tio år gammal och kommer inte leva i all evighet, och jag är så, så tacksam och glad att vi kom iväg på den här resan. Det är äkta kvalitétstid.
 
 
Det sista flatruet gjorde var att visa upp en regnbåge för mig när vi var på väg tillbaka till bilen. Regnet höll sig undan för det mesta - det duggade lite under några minuter på vägen upp, och likaså på vägen ner, men annars var det uppehåll. Sååå tacksam för det, haha.
 

Ute på vägarna

Strax efter klockan 6 imorse hoppade jag och Hera in i bilen och började vår långa resa. 64 mil norrut skulle vi, och nu har vi bara några få kvar innan vi når vår destination. Ramundberget. För andra gången i år, och den här gången helt själva. Hittills har allting gått superbra och trots att jag suttit själv i den här bilen i nu 7 timmar har det inte känts jobbigt en enda gång. Jag älskar ju att köra bil. Jag älskar att köra bil själv, dessutom, när jag kan lyssna på min favoritmusik och sjunga med. Jag måste erkänna att jag till och med är lite öm i halsen efter att ha sjungit konstant i sju timmar, haha. Men jag har roligt, och jag är lycklig.
 
Det är måååånga tankar som har snurrat i huvudet under den här bilresan. Jag är nog nästan lite nervös över att vara där uppe själv. Vi bor ju mitt i en stuga - två kilometer från byn och endast sommarstugor runt om där jag tror att alla andra är tomma när jag är uppe. Jag är inte nervös för att vara själv i stugan i sig. Jag har min lilla vovve som kan varna mig om det skulle vandra in en björn på tomten, men det är mig själv jag nojar lite över. Jag älskar att vara själv och jag har som sagt länge drömt om att få åka upp hit själv, men det har alltid varit lite oklart hur det skulle gå. Som sagt, ensamheten är oftast inga problem för mig - det är snarare något jag behöver ibland. Men samtidigt som jag trivs med mig själv och att vara ensam så kan jag när jag väl känner mig ensam få en sådan grov ångest. Och redan nu är det lite jobbigt med separationsångest på jobbet då det är så många som slutar och försvinner. Jag hade min "sista dag med gänget" igår, för när jag kommer tillbaka från semestern om två veckor kommer hälften att ha slutat, bytt butik eller gått tillbaka till att bara jobba helg. Och vi alla vet ju hur jag är med separation och att behöva säga hejdå till folk rent allmänt - och när det blir så här många på en och samma gång blir det nästan för mycket. Så jag vet inte om det kommer lägligt eller inte, att jag nu har semester i två veckor och får någonting annat att tänka på - eller om jag kommer att tänka på det ändå och samtidigt befinna mig ensam i en stuga utan någon att prata med. Det skulle inte vara en bra kombination. Så jo, lite nervositet finns det. Men jag hoppas att min lilla hjärna vänder det här till någonting positivt och jag har ju faktiskt massor av saker jag vill göra, så förhoppningsvis har jag inte tid att sitta och fundera så mycket på livet, haha. Och jag får ju sällskap första natten. Mormor och Ville sitter uppe i stugan och väntar på mig, vilket ändå är väldigt skönt. Imorgon åker dom hemåt igen och då börjar min första ensamma vecka i fjällen - och jag hoppas så innerligt att det blir den upplevelsen jag har drömt om.
 
 
Just nu känns det ändå bra. I skrivande stund sitter jag vid en av mina favoritplatser utmed vägen - lossendammen. Under alla år vi åkt förbi den här platsen har jag alltid velat stanna till här och jag fick äntligen möjligheten till det när jag åkte ensam i bilen upp för ett par år sedan. Nu stannar jag alltid till här, om möjligheten finns, och bara mår bra. Det är en fascinerande plats, och väldigt vacker. Jag ska njuta i några minuter till innan jag åker vidare. Jag försöker nog hitta lite internet imorgon, så vi hörs då. Hoppas ni har en fin helg! ♥