Anderssjöåfallet

Jag och pappa satte oss i bilen sent på tisdagskvällen och spenderade hela natten i bilen. Det tar runt åtta timmar att köra upp, och vi hade redan planerat hela onsdagen med saker vi ville göra. Vi hinner precis komma fram, parkera bilen och bära in väskorna innan himlen fullständigt öppnar sig och regnet forsar ner. Vi inser ganska snabbt att promenaden vi tänkt ta är bara att glömma i det här vädret, så vi la oss istället och vilade. Jag hade lyckats sova en stund i bilen, men pappa som körde hela vägen var nog ännu tröttare än jag. Så vi bestämde oss att vi avvaktar ett tag och ser hur vädret utvecklar sig.
 
Vi sov väl i kanske fyra timmar - och ändå var klockan bara runt tio när vi steg upp igen. Jag tror att vi kom fram runt halv fem på morgonen, så ett par timmars sömn skulle inte förstöra så mycket ändå ;) När jag vaknade av alarmet på telefonen möttes jag återigen av pinande regn som piskade mot fönsterrutorna runt om i stugan. Jaha, det här började ju bra... Jag var faktiskt lite orolig över vädret, för eftersom jag bara hade fyra dagar på mig hade det varit tråkigt om jag inte kunnat lämna stugan en enda gång. Men vi hade turen på vår sida och regnet lugnade sig lite, så vi satte oss i bilen igen och styrde neråt igen, förbi Funäsdalen och bort mot Norge. Nejdå, vi åkte inte hela vägen till Norge, haha. Vi svängde av innan, till en plats jag varit på ganska många gånger tidigare - Anderssjöåfallet.
 
 
Det här är en av dom häftigaste platserna jag vet. Jag har alltid gillat vattenfall, och jag minns att första gången jag åkte hit var jag helt förälskad. Min moster tog med mig, brorsan och mina kusiner hit och vi sprang upp och ner utmed vattenfallet och alla var så fascinerade. Sedan dess har jag varit fast, och har verkligen ingenting emot att återvända hit gång på gång. Kolla bara in hur himla coola vi var här nere! 2008 var året och oj oj, Johanna är den enda som poserar normalt. Vi andra töntarna trodde att vi var superballa ;) 
 
 
I år var det ytterligare lite häftigare, då vattennivån vad högre än någonsin. Vi reagerade på det redan när vi åkte på morgonen - ängarna mellan Ramundberget och Funäsdalen var helt översvämmade. Det måste ha regnat en hel del, haha. Vattenfallet fullständigt forsade ner, och där man tidigare kunnat gå ut på klippor och stenar var nu långt under ytan. Pappa stannade kvar där nere, men jag fortsatte högre upp. Utmed fallet går det en trappa hela vägen upp, och trots lite sömn och allmänt ur balans kände jag mig piggare och starkare än någonsin i det ögonblicket, så jag började klättra upp för dom där trappstegen. Det var hela det ögonblicket som gjorde något med mig. Jag var äntligen uppe i fjällen igen, vi höll vår planering någorlunda och tog oss iväg på en utflykt den dagen trots att det hade sett dåligt ut med vädret tidigare på morgonen. Jag var så fullständigt lycklig över att vara där att jag förmodligen hade orkat springa upp och ner för den där trappan tio gånger. 
 
Jag mötte två personer i början som var på väg ner, men sedan var jag helt ensam. Av någon anledning ger det mig ibland ännu mer kraft - att få vara just ensam. Jag är väl lite konstig på det sättet, men jag tar in omgivningarna så mycket bättre om jag får vara för mig själv. Jag tar tiden till att stanna upp och se mig omkring, att verkligen uppskatta allt det vackra. När jag kommit till toppen av trappan stod jag där ett tag och bara tittade ut över det forsande vattnet och andades in den klara fjälldoften. Det luktar verkligen speciellt där uppe. Doften av skog och gräs och vatten. Det går inte att förklara om man inte upplevt det själv, men det är helt underbart. 
 
 Första bilden nedan är tagen på samma plats som bilden ovan, bara då alltså 9 år senare. Och väldigt, väldigt mycket vatten senare ;) 
 
Alltså, dessa trappor! Jag skulle ljuga om jag inte sa att jag fick ordentlig mjölksyra i båda låren när jag nått toppen. Men det var det värt. Här uppe tar trappan slut och fortsätter som en stig genom skogen igen. Jag fortsatte aldrig, men någon gång skulle jag vilja se hur långt man kan komma, och vad som gömmer sig på toppen. Följa vattenfallet hela vägen upp, för jag kan tänka mig att det är ganska fint där med.
Jag tänkte redan innan att jag ville ta lite bilder framför vattenfallet, men eftersom jag verkligen inte gillar (läs; hatar) att fotografera mig själv när andra tittar på tänkte jag att det var ganska kört. Men jag var helt ensam här uppe, så jag sprang fram och tillbaka, eller snarare skuttade just för att jag var så glad, och fotade på som bara den. Åh, vilken härlig dag det var. Jag vill redan tillbaka.
Sen provade jag på något jag aldrig testat förr - nämligen att fota med lång slutartid! Jag fick hem ett par gråfilter tidigare under året, men har aldrig provat dom förrän nu. Gråfilter möjliggör längre slutartider utan att bilden blir helt kritvit, om jag ska hålla mig kort ;) Jag blev lite nyfiken på det här redan förra året och tänkte att det var värt ett försök. Det gick inte riktigt som jag tänkt, då hela bilden blev full av vattendroppar som fastnat på linsen, haha... Jag har suttit och försökt klona bort dom för att få fram en någorlunda okej bild, men tittar man noga kan man fortfarande se lite fläckar här och var. Men det var roligt, och det är definitivt något jag kommer att experimentera vidare med! 
2

Uttråkad och trött på samma gång

Idag har jag haft en sån där konstig dag - ni vet när man är rastlös och vill hitta på något, men samtidigt låter varje idé alldeles för jobbig? Jag hatar när det blir så, för oftast slutar det med att jag sitter hemma och slösar bort hela dagen och bara har ångest istället. Idag kom jag ut en liten sväng och jag hade till och med tagit med kameran, men inte ens det orkade jag göra helhjärtat. Men jag var ändå tvungen att ta några bilder - jag har nämligen utökat min kamerafamilj med ett nytt stativ. Mitt gamla är ett superbilligt och enkelt jag fick i födelsedagspresent typ 2008, kanske? Sedan har det i stort sett bara stått i mitt rum fram till förra hösten då jag började använda det mer, och sedan har det använts flitigt fram tills några veckor sedan då det gick sönder. Jag har varit i valet och kvalet och hållt på att leta runt efter billiga men bra stativ, men ni vet ju hur det är. Billigt och bra går oftast inte hand i hand. Har kikat och klämt på några stycken men ingenting har känts ordentligt. Så häromdagen beställde jag hem ett som kostade betydligt mycket mer än vad jag någonsin trott jag skulle lägga på ett stativ, men samtidigt känns det dumt att inte lägga pengar på något lite bättre. Eftersom jag använder mitt stativ så himla mycket nu för tiden är det ingen idé att köpa något fjantigt som sedan går sönder igen om ett år. Och om sanningen ska fram så är ju det här stativet nu både av bättre kvalité och betydligt stabilare, och har fler funktioner. Jag får se det som en investering - förhoppningsvis håller det här lite bättre än mitt tidigare... ;) 
 
Resten av dagen kommer jag förmodligen bara att spendera hemma. Jag skulle behöva städa mitt rum, men vi får väl se hur det blir med det, haha... Jag är i alla fall helt ensam - mamma och pappa är iväg på kryssning och lillebror drog på fest. Och då känns det lite mer okej att sitta inne, för jag kan bara säga att jag passar på att njuta av en tom lägenhet. Det händer ju inte så jätteofta här hemma att alla är borta. Så jag och hunden ska bara mysa och ha en lugn kväll <3 
 
1

Every sunset is an oppertunity

Nu sitter jag här i soffan igen och bläddrar igenom bilderna från Kalmar och Öland, och det slog mig hur glad jag är över dagens teknik. Jag är så glad över att jag på ett sådant enkelt sätt kan spara minnen och se tillbaka på när jag vill. Jag vet inte hur många bilder jag har från när jag var liten - alla egentligen väldigt dåliga och rent av ganska fula, men det är alla minnen som är så värdefulla. Ibland kan jag verkligen känna någon slags tacksamhet över att jag blev intresserad av just fotografi, för det ger mig så mycket glädje på så många sätt. Så mycket lycka.
 
Det är en liten del av varför jag väljer att blogga också. Jag älskar att få dela med mig av mina bilder till er, men också för att jag själv kan gå tillbaka och minnas allt jag har gjort. Jag är väl lite av en nörd på det sättet, men jag tycker om att ha mina minnen samlade. Jag tycker om att skriva ner saker som är viktiga för mig för att jag aldrig ska kunna glömma bort. Jag har haft någon form av blogg eller bilddagbok i många, många år nu, och det är fortfarande lika roligt att kunna gå tillbaka till typ 2007 och se vad jag gjorde då. Vilka jag umgicks med, hur det gick i skolan, hur hästarna mådde, vad jag hittade på - allting. Det är så himla roligt.
 
När jag tittar igenom dom här bilderna känner jag mig både lycklig och lite ledsen på samma gång. Lycklig över att jag fick en sådan fantastisk kväll på en strand så långt hemifrån, och ledsen för att jag längtar tillbaka. När jag upplever någonting sånt här så vill jag alltid uppleva det igen, få känna samma känslor. Och nu vill jag mer än gärna promenera utmed den där stranden igen. Kanske jag ska ta en tripp ner till Öland igen i sommar? ;)
 
 
Jag åkte ju över till Kalmar och plockade upp Emma och Isabelle, och sedan åkte vi tillsammans tillbaka till Öland och Mörbylånga igen. Det kändes lite som att vi var tillbaka på Gotland igen. Det är nog fortfarande bland dom bästa resor jag har gjort, och att det gjordes med mina tre absolut bästa vänner gjorde det inte värre. Jag längtar verkligen tillbaka dit ibland - till den här friheten. Att bara kunna sätta sig i bilen och köra åt vilket håll som helst, veta att jag aldrig hade långt till havet. Att få sjunga så högt att halsen gör ont till töntig musik med mina kompisar. Att bara få släppa allt annat och leva i nuet.
 
Det är det roadtrips gör för mig. En chans att fly undan vardagen och få tänka på annat. Det spelar ingen roll om det är fem timmar bort till Öland, åtta timmar bort till fjällen eller en timme bort till Björkvik. Det är det här med att bryta vardagens mönster och få göra något annat. När vi klev ur bilen igen efter att jag hämtat upp Emma och Isabelle höll solen på att sjunka ner mot horisonten. Vi strosade utmed strandkanten där jag och Isabelle gick och stirrade ner bland stenarna, i hopp om att hitta små glasbitar. Isabelle har haft det som en liten tradition - jag har inte riktigt fått koll på hela historien, men om jag förstått det rätt så har folk slängt ut glasskivor i havet som sedan slipas av saltet i vattnet och forsas upp på stränderna igen. Det är ganska roligt att gå där och leta, och vi lyckades hitta ganska mycket.
 
 
11