/ · Självporträtt / • Foto - Natur /

Dimman ligger tät över horisonten

Hela förmiddagen spenderade jag utomhus. Ute, på en av mina absoluta favoritplatser i hela världen. En av dom få platserna här i Stockholm där jag verkligen kan slappna av till hundra procent och bara släppa allting. Björkvik.
 
 
Morgonen började redan vid 06:00 när jag klev upp för att skjutsa pappa till jobbet. Jag hade en helt ledig dag framför mig och eftersom pappa måste ha bilen till jobbet blir det så att jag får skjutsa honom på morgonen ifall jag vill ha tillgång till bilen under dagen. Och i det här fallet var det bara bra att jag kom upp tidigt. Istället för att åka hem efteråt åkte jag direkt ut mot Värmdö och mitt älskade Björkvik. Jag hade ingen aning om vad det skulle bli för väder. Solen hade redan gått upp och jag visste redan innan att jag inte skulle få en sådan där magisk soluppgång som jag fick den där vinterdagen 2016. Men det gjorde ingenting. Jag kände bara att jag behövde komma ut. Komma bort ett tag. Kunna andas ordentligt.
 
Dimman låg tät över Värmdöleden och ju längre ut mot havet jag kom, desto mer mystik låg i luften. Jag älskar att sitta i bilen på en landsväg och bara se mig omkring. Värmdöleden är ju ganska fin i sig med alla dess broar och utsikter över havet. Och ni vet dom här scenerna i en film där solen försöker tränga sig igenom den vita hinnan och trädens toppar knappt syns? Idag var det precis så. Det var så vackert att jag ville stanna överallt. Jag visste att ju längre tiden gick, desto större var risken att dimman skulle lätta. Men hur vackert det än är på den där vägen finns det inga bra ställen att stanna på, och samtidigt ville jag bara ta mig fram. Dimman låg faktiskt kvar ganska länge när jag väl kom till Björkvik också, men det var just i det ögonblicket när jag passerade en av broarna och allting runt omkring plötsligt kändes magiskt. Det är svårt att beskriva, och framför allt till den som inte förstår sig på den känslan av att uppleva något fantastiskt i naturen, men det var en häftig känsla. Och det var länge sedan jag fick uppleva något sådant som får en att tappa ord. Jag brukar vanligtvis ha ganska enkelt för mig att uttrycka mig i text, men ibland går det bara inte.
 
 
Trots att det där magiska ögonblicket hade passerat kände jag att jag fick ett varmt välkomnande av Björkvik ändå. Ingenting kommer troligtvis att slå den morgonen jag fick se solen resa sig ur havet, men varje gång jag besöker den här platsen känner jag mig lyckligt lottad. Att jag har en sådan tur att få växa upp på en plats med tillgång till sådana vackra vyer. Björkvik kommer alltid att vara speciellt för mig, och extra speciellt sedan min farmor gick bort. Den här platsen har alltid varit så starkt förknippad med henne att jag nu känner mig extra nära henne när jag är här. Saknar jag henne extra mycket ibland hjälper det oftast att åka ut hit. 
 
Solen hade inte stigit så högt på himlen när jag väl klev ur bilen. Dimman låg kvar. Vattenytan var helt stilla, vilket jag aldrig upplevt här förut. Det brukar alltid vara vågor som krossas mot dom hårda klipporna, men inte idag. Det kändes som att jag var ensam i hela världen, och det var precis det jag behövde. En stund här ute slår vilken sovmorgon som helst. Några timmar ute vid havet ger mig mer energi än en hel veckas vilande. Det är helt sjukt egentligen, men jag känner mig alltid så mycket starkare när jag åker härifrån. Det måste vara något med att jag kan slappna av på ett helt annat sätt. Jag stannade upp många gånger och bara satte mig ner och stirrade ut över havet. Jag brukar göra det när jag mår dåligt - att bara hejda sig och få tänka lite. Nu är livet faktiskt ganska bra, men det har varit en intensiv period med många känslor som flugit upp och ner och rubbar  vardagen. Och det var väldigt länge sedan jag faktiskt fick en stund för mig själv så här - något jag nästan behöver för att bli lite piggare. Lite mer alert. Lite mer vaken. Jag utforskade området - något jag börjat göra lite mer för varje gång. Jag skannar av ett nytt område vid varje besök. Den här gången fortsatte jag åt andra hållet än vad jag vanligtvis brukar gå - bara för att upptäcka ytterligare en ny favoritplats. Jag klättrade ner till en klippavsats där jag kunde gömma mig från vinden och det slutade med att jag satt där hur länge som helst och bara kände solen i ansiktet. Den värmde, och det var nog första gången jag verkligen kände hur vårkänslorna började väckas till liv. Jag älskar att vara här ute på hösten, våren och vintern - när ingen annan är här. Två människor ute på hundpromenad stötte jag på idag, annars var jag helt ensam. Och oj, vad jag behövde det här.
 
 
Här satt jag i säkert tjugo minuter och bara lyssnade på fåglarnas kvitter och vågorna som sakta men säkert börjat vakna till liv efter den lugna morgonen. Först hade jag satt mig en bit högre upp, egentligen bara för att ta en liten paus, men så fort jag klättrade ner hit var det som att tiden stannade. Solen, den värmde. Det kändes nästan för bra för att vara sant. Här vet jag att jag kommer att sitta många, många gånger till. Mitt egna, avskilda lilla hörn. Jag brukar alltid skoja om att jag är en sådan person som alltid står upptryckt i ett hörn, vilket egentligen grundar i att jag hatar att stå i centrum. Jag vill inte ha uppmärksamhet. Om jag står i en grupp och alla helt plötsligt börjar titta på mig så blir jag nervös, även om det var jag som började prata. Jag ska hålla mig i bakgrunden, lite smått gömd och bara observera. Det är där jag trivs bäst. 
 
 
Jag var så himla lycklig idag. Det finns ingen bättre känsla än att känna den nakna marken under fötterna. Efter en lång, isig och snöig vinter var det så skönt få känna den hårda klippan mot fotsulorna. Jag blir ju nästan alltid lite överexalterad när jag är här, och nu är dom känslorna ännu starkare än vanligtvis. Jag har så mycket spring i benen. Jag har så mycket energi som bara lagts på hög under vintern. Nu när våren är på väg vill jag bara ge mig ut och springa och hoppa över alla stockar och stenar jag kan hitta. Jag promenerade ganska långt idag och bara skuttade mellan klipporna. Jag hade helt fel skor på mig utan något som helst grepp, så egentligen hade jag velat skutta ännu mer. Men det är en sådan simpel sak jag blir så lycklig av - att bara få klättra runt ute bland dessa stora berg. Jag tar alltid den svåra vägen upp, och den krångliga vägen ner, bara för att jag ska få känna mig lite levande. Få känna den där utmaningen. Att ta tag i en gren och häva mig upp, istället för att gå runt. Att hasa ner den branta vägen istället för att gå femton meter extra och underlätta för mig själv. Det är inte lika roligt. Jag är helt säker på att jag måste varit någon typ av klätterapa i ett tidigare liv ;) 

Lediga dagar när dom är som bäst

Alltså åh, vilken dag jag har haft! Solen skiner. Himlen är klarblå. Fåglarna kvittrar. Allting är sådär perfekt.
 
Dagen började tidigt imorse då jag följde med Mika ut till hennes nya stall. Hon flyttade för en dryg vecka sedan och det är så så konstigt att inte ha henne och Lalle i samma stall som mig längre. Vi har hängt ihop sida vid sida i typ tio år nu, det har alltid varit hon och jag. Det känns verkligen jättemärkligt, men samtidigt är jag så glad för deras skull. Dom har inte flyttat vart som helst heller, utan älskade Runsten där vi spenderat så mycket tid. Så många gånger jag har stått där och frusit händerna av mig som hästskötare under en Pay & Jump, eller också njutit av solen för den delen. Oftast har det faktiskt varit sommar när jag varit där. Jag är så glad för deras skull för den är flytten innebär sådana stora möjligheter och man känner sig liksom redan lite hemma där. Jag får bara se till att åka ut så ofta jag kan. Vi hängde där ett par timmar idag och det var så mysigt. En perfekt start på dagen.
 
Sen fick jag faktiskt lite blodad tand av det fina vädret och kände inte alls för att sitta inne resten av dagen. Jag drog med Hera ut i skogen, kånkandes på min tunga kameraväska. Ryggen värkte efter bara fem minuter - inte för att den egentligen är jättetung, men för att min rygg är så trasig - men det gjorde inte så mycket. Vi promenerade på stigarna jag utforskade förra sommaren och jag hade en lika glad men betydligt mer lyhörd hund, haha. Hon var väldigt pigg och framåt men inte alls lika blockerad. Nu lyssnade hon, som hon faktiskt brukar göra, och det blir så mycket mysigare. Jag tror att vi båda behövde det där. Att bara få komma ut i solen och bli av med lite energi. På vägen tillbaka till bilen var hon mycket lugnare, nästan lite trött. Jag hade också spring i benen och hade helst av allt velat släppa allting och bara skutta över alla stockar och stenar, men det går inte så bra med en tung väska på ryggen ;) 
 
 
Jag älskar den här skogen så mycket. När jag gick på lågstadiet brukade vi alltid gå hit till en och samma plats och leka. Vi hade en samlingsstock som alla brukade sitta på innan vi fick fria tyglar och började leka rövare. Sedan tog det faktiskt flera år innan jag besökte samma plats igen, och då var det bara någon gång ibland. Men förra sommaren utgick jag från den här lilla dungen och utforskade ännu mer, längre in. Varje dag hittade jag fler fantastiska platser och det var så himla roligt. Jag blev innerligt ledsen när hösten, leran och mörkret kom och jag inte hade samma möjlighet att ta mig ut. Det är inte lika roligt när man snubblar över alla rötter i brist på dagsljud, med lera upp till knäna. Nu går det mycket bättre när marken är frusen och det var roligt att se hur allting såg ut täckt i snö. Inga löv på träden. Det blev lite svårare att se mina små kännetecken som berättar för mig vart jag är, men jag gick i alla fall inte vilse ;) 
 
Solen letade sig in bland grenarna ibland och skänkte lite värme. Vid ett tillfälle klättrade vi upp för en ganska brant backe för att nå högre höjder - jag är ju en sådan person som alltid vill vara högst upp och ha utsikt över allt annat. Det var lite knepigt att försöka sätta fötterna rätt med en ryggsäck och en ivrig hund, men det gick. Ibland är hon ganska klok, min vovve, för det är som att hon ibland förstår att det inte är läge att tjafsa. Att hon måste lyssna nu och vänta in mig så att vi slipper ramla ner för ett stup. Vi stod där uppe ett tag och njöt av solen innan vi gick vidare. Jag hittade faktiskt en bättre väg ner :) Sen kom jag fram till en av kohagarna jag hittade förra året - och som jag faktiskt gick in i utan att inse att det var kor där i, förrän jag stod öga mot öga med en och försiktigt vände därifrån. Nu var det inga kor och kusten var klar, så vi strosade ner mot sjön. Jag fick gå ut en bit på isen för att komma runt staketet och bad till dom högre makterna att jag inte skulle gå igenom och dränka mina skor. Vi klarade oss, återigen. Sen hittade vi en liten brygga som gick ut en bit på isen, och där satte jag mig på bänken och bara njöt. Solen värmde. Någon enstaka fågel kvittrade. Hera spanade ut över sjön och snön knastrade under fötterna när jag vågade lämna den fasta marken under mig. En perfekt stund, bara hon och jag. Ett väldigt bra avslut på min helg som faktiskt slutar nu i och med att jag jobbar lördag och söndag. Det känns faktiskt fullt okej. Allting känns mer okej efter en sådan här dag. Lite sol och träd är allt jag behöver. Det är det där med att få en liten paus i vardage och en möjlighet att andas. Efter en timme i skogen uppskattar jag allting så mycket mer och får ett annat perspektiv på hela livet. Det är som att jag upplever ett hallelujah-moment varje gång, men det är det som är så fint med naturen. Det är den där vackra magin som inte går att beskriva med ord. 
 

Trädens terapi

Idag gjorde jag något jag inte gjort på väldigt, väldigt länge. Det var faktiskt alldeles för länge sedan. Jag tog med Hera och kameran ut i skogen. Jag kan inte minnas senast jag var ute, bara vi två, helt kravlöst. Under en sådan lång tid nu har jag verkligen längtat ut till skogen och friheten, men mitt fullspäckade schema har inte lämnat någon lucka till det. Nu när jag har haft en såda slapp vecka hade jag planer på att ge mig ut redan förra veckan, men det var som vanligt annat som kom ivägen. Idag gick jag upp supertidigt för att skjutsa pappa till jobbet så att jag skulle kunna ha bilen under dagen. Jag började med att åka iväg på en liten shoppingrunda och sedan tvingade jag mig själv ut. Jag var trött och hungrig och grinig men jag visste att det var exakt det jag behövde - att få komma ut och andas.
 
Vi åkte iväg till vår lilla favoritskog, där jag spenderade så mycket tid förra sommaren. Jag fick ju verkligen upp ögonen för att vistas ute bland träden förra året och jag har så mycket kärlek för den här familjära platsen. Det var lite som att jag upptäckte en plats jag kunde fly till när jag behövde vara ensam, tänka eller bara fylla på med ny energi. Vid ett tillfälle var jag ute flera gånger i veckan och sprang på dom små skogsstigarna - och jag längtar så tills marken torkar upp och jag kan återuppta det. Jag har aldrig tyckt om att springa, men när jag gjorde det inne på dom små skogsstigarna och hoppade över diken och trädrötter var allting så mycket roligare. Jag saknar det.
 
 
Men det är ganska mysigt att vara ute i skogen på vintern också. Snön singlade ner på marken under natten och lämnade ett vitt täcke och snötäckta grenar överallt. Precis när jag satte mig i bilen sprack himlen upp och solen tittade fram. Solen. Jag kan inte minnas sist jag såg solen heller. Vilken perfekt dag det blev. Vilken perfekt tajming. Perfekt allting. Vi började med att promenera upp till vår lilla kulle där vi varit många gånger tidigare. Hera var fullständigt galen - jag tror att lite väl mycket överskottsenergi lurar i henne - och lyssnade inte över huvud taget. Jag brukar alltid släppa henne när vi väl hittat en plats att slå läger på, så att hon kan få strosa runt lite själv. Idag sprang hon iväg, drog i kopplet och var allmänt hetsig så fort vi skulle gå någonstans. Det var länge sedan jag såg henne så, och självklart blir jag bara irriterad och arg på henne och allting blir pannkaka. Så efter ett tag gick jag och dumpade kameragrejorna i bilen och gick med bara henne. Vi tävlade lite i vem som var snabbast - gissa vem som vann? - och hon fick skutta runt lite och bli av med energi. Efter ett tag lugnade hon faktiskt ner sig och återgick till sitt vanliga jag ;)
 
När jag kände mig nöjd körde vi istället ner till vår lilla åker som också blivit lite av en favoritplats. Jag upptäckte den för ett par år sedan efter att ha kört förbi en och samma väg i 10 år och alltid varit nyfiken på vart den ledde. Här tittade solen fram ordentligt och efter ett tag stod jag bara där i snön och njöt. Det var nästan så att den värmde, och Hera såg minst lika nöjd ut när hon hittade en snöfri fläck i skogskanten där hon gjorde sig hemmastadd. Precis som jag hade trott kändes det som att allt föll på plats när jag stod där. Hera fick en chans till att springa lös och nu gick det mycket bättre. Hon röjde fram och tillbaka några varv som hon alltid gör, innan hon snällt följde efter mig när jag gick runt. Det var precis det här jag behövde. Det var som en tyngd släppte när jag faktiskt insåg hur bra jag mår av att gå ut i skogen, för nu vet jag vad som behövs när jag känner att inspirationen börjar släppa. Några timmar ute bland träden och jag känner mig så mycket piggare efteråt. Det är den där fridfulla tystnaden som sprider ett sådant lugn. Det är helt obeskrivligt.