Min största kärlek

Förra onsdagen hade vi ju faktiskt besök av Mika ute i stallet. Vi träffas ju inte alls ofta längre med tanke på att hon bor över två timmar härifrån just nu, men vår facebookgrupp tillsammans med Jenny går varm så gott som varje dag. Och jag älskar det. Vi har hängt ihop så länge nu att dom två kommer alltid att finnas i mitt liv. Det är tråkigt att jag inte har Mika nära längre, men jag vet att hon inte kommer att försvinna. Nu kommer jag ju faktiskt få träffa henne tre veckor i rad - hon var ute hos mig förra veckan, den här veckan åke jag ner till henne och nästa vecka kommer hon hit igen. Och så mysigt det var i onsdags, trots att det blev ganska kort. Vi hade ju ombytta roller också - det är alltid jag som står bakom kameran och hon framför, men den här gången var det tvärtom. Jag ville ha några bilder på mig och min ponnyskrutt och den första bilden nedan blev min favorit. Den betyder så mycket för mig, för den är så vi. Det är lycka, frihet och kärlek.
 
Vi har ju hängt ihop i 11 år nu, han och jag. Det är helt sjukt när jag tänker efter. Elva år är en lång tid, kanske längre än vad många får, och det går inte en enda dag där jag inte är tacksam för den här varelsen. Jag uppskattar och älskar varenda minut vi får tillsammans. Det var väldigt länge sedan vi gjorde någonting i träningssyfte, eller något över huvud taget där syftet var att bli bättre på något. För faktum är att det ofta ser ut så här nu för tiden - en halsring på och sen sticker vi ut och myser i skogen. Jag har liksom lite tappat intresset för att träna och bli bättre, för att tävla och ta oss framåt. Jag är inte den personen som strävar efter något när det kommer till hästarna, mer än att mysa och ha roligt. Jag har tävlat och tränat hårt under en period, men det var inte riktigt jag. Jag älskar att följa med mina vänner på tävlingar och jag lever för deras framgångar, men när det kommer till mig själv sätter jag för hög press på mig själv och det blir inte bra. Det var en underbar och rolig tid jag hade, och då tillsammans med Mika, men jag trivs bättre med det här. Att istället få stärka vår relation och jobba på att ha rolig med varandra, jag och hästen. Det är väl det enda jag kan se som kan bli bättre - och redan nu är den fantastisk. Vi känner varandra utan och innan. Han är snäll som ett lam. Han har en egen vilja och kan vara envis ibland, men jag har lärt mig att älska det med honom istället för att se det som något negativt. Det var en tid där jag ville korrigera varenda litet snedsteg, varenda sak han gjorde fel. Jag kunde bli arg på honom för minsta lilla om han inte gjorde som jag sa. Diciplin och lydnad ville jag ha och även fast jag aldrig var elak mot honom med mening kan jag nu i efterhand inse att jag ofta överdrev lite. Allting behöver inte vara så perfekt, för faktum är att det vi har nu är alldeles perfekt. Jag vill inte ändra någonting. Jag vill inte ha diciplin, jag vill ha roligt. Och det betyder inte att jag tänker tillåta precis vad som helst, men jag känner mig mycket mer avslappnad sedan jag släppte alla dom tankarna. Jag känner att vi har vuxit och vi har roligare tillsammans. Han känner mig, han tycker om mig och han litar på mig. Det är det absolut finaste han kan ge mig. Och jag väljer att lita på honom, för det här är verkligen världens snällaste häst när man väl har vunnit hans hjärta. 
 
Foto: Mika Nilsson
/ · Stallet / • Personligt - Vardag /

Tillbaka hos min favorit

Alltså, den här värmen vägrar släppa! Det är ytterst lite bättre idag, men fortfarande tillräckligt kvavt för att jag ska tycka att det är jobbigt. Jag spenderar all min tid framför fläkten och det hjälper knappt - det är bara den kvava luften som cirkulerar trots öppna fönster i hela lägenheten. Jag skulle göra vad som helst för en ordentlig regndag och typ 10 plusgrader...
 
Ändå trotsade jag värmen och åkte ut till stallet. Jag har ju inte fått krama på min ponny på typ fyra veckor och ni kan ju förstå att det skapar lite abstinens. Han såg ganska glad ut när jag kom gåendes i hagen, men han var definitivt inte på humör för att göra någonting ansträngande idag. Vi skrittare ut en sväng barbacka, men bara efter knappt tio minuter kände jag hur han verkligen inte ville, så jag hoppade av och så promenerade vi tillbaka. Jag menar, jag orkar knappt stå upp i den här värmen så jag förstår varför han protesterar. Han är ju världens snällaste som aldrig gör någonting dumt, och därför försöker jag vara så uppmärksam jag bara kan. Han kommunicerar hur mycket som helst, bara man är villig att lyssna. Och trots att det inte blev någon rolig uteritt för oss idag var det superhärligt att bara umgås med honom. Det var länge sedan jag kände något sug över att tävla och träna över huvud taget. Nu för tiden ger vi oss ut i skogen, ofta helt utan utrustning, och bara myser. Riktig kvalitetstid, och det är seriöst dom bästa stunderna jag vet. Helt kravlöst, bara han och jag ♥
 
/ · Stallet / • Personligt - Hera /

En regnig höstdag, typ?

Ingenting ger mig så mycket ångest just nu som att bloggen står här och förfaller. Jag vill så gärna lägga ner mer tid. Fota mer. Skriva mer. Jag har haft många bloggpauser under mina bloggår, men dom har alla varit frivilliga. Det har berott på att jag inte haft någon inspiration. Ingen lust till att skriva. Det är därför det gör lite extra ont nu, för att jag egentligen vill. Jag hoppas så innerligt att det kommer att bli bättre nu framåt våren och sommaren. Att jag hittar tiden och orken igen. Att jag får något roligt att dokumentera. I dagsläget gör jag inte så mycket annat än att jobbar, och det finns liksom inte tillräckligt många ord för att göra det intressant. Och det är så himla tråkigt. Jag vill känna inspirationen flöda igenom kroppen. Jag vill känna den här sköna känslan när fingrarna flyger fram över tangenterna och orden aldrig tar slut. Det var länge sedan jag kände så nu.
 
Vi har ju nu gått in i april, men idag skulle det lika gärna ha kunnat vara en dag i november. Grå himmel och kraftiga regnskurar. Ändå känns det ganska skönt att det regnar och inte snöar. Isen smälter sakta men säkert från gatorna och snöhögarna krymper för varje dag. Jag älskar vintern, men jag är så redo för våren. Jag är redo att få känna mig lite levande igen. Vintern är alltid krävande på ett helt annat sätt och även fast hela vinterhalvåret kan vara underbart så är allting alltid lite tyngre. 
 
 
Jag och Hera trotsade i alla fall regnet och åkte till stallet. Jag insåg tidigare att jag inte riktigt skrivit någon ordentlig uppdatering om hur det har gått för henne sedan operationen. Det gick väldigt mycket upp och ner - redan dagen efter fick jag ju åka in till veterinären igen då stygnen hade gått upp. Det har jag för mig att jag skrev. Nya stygn sattes och så gick det några dagar till innan det blev lite smått infekterat, äckligt och stygnen gick upp igen. Tillbaka till veterinären. Rengjorde. Nya stygn. Oj, vilken påfrestande period. Hon var tvungen att gå runt med tratt hela tiden, hon fick inte hoppa upp i soffan eller sängen för att hon skulle vila benet så mycket som möjligt. Hon fick bara ta extremt korta promenader. Och ändå var hon så himla duktig. Jag har sagt det förut, och jag säger det igen - vi har världens bästa hund. Hon må ha sina dåliga sidor, men när det kommer till att anpassa sig efter olika situationer finns det ingen bättre. Hon bara köper läget. Hon accepterade sin nya vardag bättre än vad jag hade trott. Stygnen försvann för ett par veckor sedan, men tratten fick stanna kvar ett tag ändå för att hon inte skulle klia upp såret. Förra veckan var hon iväg till fjällen med mamma och pappa och då blev hon officiellt frisk - utan tratt och inga restriktioner. Hon hade varit helt galen i snön hela veckan, haha ♥ 
 
Så nu måste hon bara komma igång ordentligt igen. Hon har tappat precis alla muskler och hon har gått ner alldeles för mycket i vikt. 'På gränsen till undernärd' hade veterinären sagt när hon var inne och tog bort stygnen. Det är i mina öron helt sjukt, då hon till och med var lite överviktig för några år sedan. Så nu ska vi - så fort vädret tillåter - ge oss ut lite i skogen igen när tillfället ges och bara få komma igång och aktivera benen. Och så får det väl bli lite extra mat också ;) Hon var i alla fall vääääldigt nöjd med att få följa med till stallet och springa runt lite. Och så duktig hon var, min lilla gnällspik. 
 
Såå mycket kärlek till denna krabat också ♥