/ · Stallet / • Personligt - Hera /

En regnig höstdag, typ?

Ingenting ger mig så mycket ångest just nu som att bloggen står här och förfaller. Jag vill så gärna lägga ner mer tid. Fota mer. Skriva mer. Jag har haft många bloggpauser under mina bloggår, men dom har alla varit frivilliga. Det har berott på att jag inte haft någon inspiration. Ingen lust till att skriva. Det är därför det gör lite extra ont nu, för att jag egentligen vill. Jag hoppas så innerligt att det kommer att bli bättre nu framåt våren och sommaren. Att jag hittar tiden och orken igen. Att jag får något roligt att dokumentera. I dagsläget gör jag inte så mycket annat än att jobbar, och det finns liksom inte tillräckligt många ord för att göra det intressant. Och det är så himla tråkigt. Jag vill känna inspirationen flöda igenom kroppen. Jag vill känna den här sköna känslan när fingrarna flyger fram över tangenterna och orden aldrig tar slut. Det var länge sedan jag kände så nu.
 
Vi har ju nu gått in i april, men idag skulle det lika gärna ha kunnat vara en dag i november. Grå himmel och kraftiga regnskurar. Ändå känns det ganska skönt att det regnar och inte snöar. Isen smälter sakta men säkert från gatorna och snöhögarna krymper för varje dag. Jag älskar vintern, men jag är så redo för våren. Jag är redo att få känna mig lite levande igen. Vintern är alltid krävande på ett helt annat sätt och även fast hela vinterhalvåret kan vara underbart så är allting alltid lite tyngre. 
 
 
Jag och Hera trotsade i alla fall regnet och åkte till stallet. Jag insåg tidigare att jag inte riktigt skrivit någon ordentlig uppdatering om hur det har gått för henne sedan operationen. Det gick väldigt mycket upp och ner - redan dagen efter fick jag ju åka in till veterinären igen då stygnen hade gått upp. Det har jag för mig att jag skrev. Nya stygn sattes och så gick det några dagar till innan det blev lite smått infekterat, äckligt och stygnen gick upp igen. Tillbaka till veterinären. Rengjorde. Nya stygn. Oj, vilken påfrestande period. Hon var tvungen att gå runt med tratt hela tiden, hon fick inte hoppa upp i soffan eller sängen för att hon skulle vila benet så mycket som möjligt. Hon fick bara ta extremt korta promenader. Och ändå var hon så himla duktig. Jag har sagt det förut, och jag säger det igen - vi har världens bästa hund. Hon må ha sina dåliga sidor, men när det kommer till att anpassa sig efter olika situationer finns det ingen bättre. Hon bara köper läget. Hon accepterade sin nya vardag bättre än vad jag hade trott. Stygnen försvann för ett par veckor sedan, men tratten fick stanna kvar ett tag ändå för att hon inte skulle klia upp såret. Förra veckan var hon iväg till fjällen med mamma och pappa och då blev hon officiellt frisk - utan tratt och inga restriktioner. Hon hade varit helt galen i snön hela veckan, haha ♥ 
 
Så nu måste hon bara komma igång ordentligt igen. Hon har tappat precis alla muskler och hon har gått ner alldeles för mycket i vikt. 'På gränsen till undernärd' hade veterinären sagt när hon var inne och tog bort stygnen. Det är i mina öron helt sjukt, då hon till och med var lite överviktig för några år sedan. Så nu ska vi - så fort vädret tillåter - ge oss ut lite i skogen igen när tillfället ges och bara få komma igång och aktivera benen. Och så får det väl bli lite extra mat också ;) Hon var i alla fall vääääldigt nöjd med att få följa med till stallet och springa runt lite. Och så duktig hon var, min lilla gnällspik. 
 
Såå mycket kärlek till denna krabat också ♥ 
/ · Stallet / • Personligt - Vardag /

Nu är jag trött på det här!

 I januari blev jag riktigt förkyld. I februari blev jag så dålig att jag till och med tappade rösten. Och nu är det igång igen. Tredje gången det här året. En gång i månaden. Jag brukar bli riktigt sjuk max en gång per år, och aldrig tidigare har det varit så här tätt mellan omgångarna. Det känns som att jag knappt blivit frisk sedan januari, utan jag har stannat kvar på något slags mellanplan där man inte är sjuk men inte heller mår bra, innan det dippat helt. Jag saknar att ha den där orken och energin. Jag saknar att känna mig pigg. Jag saknar att orka ge mig ut i skogen eller hitta på någonting annat istället för att komma hem varje dag och dö i soffan. Snälla, låt mig bara bli frisk.
 
Det har varit intensivt på jobbet dom senaste veckorna i och med att vi fortfarande är kort om personal. Så gott som varje dag har vi varit en man kort. Vi klarar av det, men det är tufft, och det börjar bli tröttsamt. Helgen har också varit intensiv, men på ett roligt sätt. Jag är mitt uppe i min tredagarshelg som verkligen inte kunde ha kommit mer lägligt. Jag är hästvakt hela helgen och har under både fredagen och lördagen flängt runt i olika stall, men jag har saknat det så jäääkla mycket. Jag får inte ens nästan tillräckligt mycket hästmys i mitt liv längre och det är verkligen tomt, men därför har den här helgen varit extra bra. Solen har hållit sig framme hela helgen, snön har smält undan på många ställen och fåglarna har börjat vakna till liv. Jag har verkligen känt mig så himla lycklig, och jag hoppas den känslan får stanna. Jag hoppas att livet ordnar upp sig nu, en gång för alla, och allting kan få fortsätta vara bra. Det hade varit ganska skönt. 
 
Jag har egentligen ingen aning om vad jag har skrivit i det här inlägget. Jag hade inget syfte egentligen, mer än att kika in och berätta att jag lever. Här får ni tre bilder på dom enda hästarna som är sociala när kameran åker fram ;) Visst är det så mysigt med all lera också?
 
/ · Stallet / • Foto - Djur /

Mika & Lalle

Här kommer ännu fler bilder från förra helgen då jag var ute hos dessa charmtroll. Som jag skrev så var det länge sedan jag fotograferade hästar över huvud taget, mer än någon slarvig bild tagen i mitt egna stall då och då. Det var så himla roligt att få komma igång igen och det har varit ännu roligare att få sitta och pilla lite i photoshop igen. Det har inte blivit mycket av det dom senaste månaderna, mycket på grund av mörker, dåligt väder och alldeles för långa jobbdagar. Jag är fortfarande helt lyrisk då jag tänker tillbaka på vilken tur vi hade. Ett vitt täcke på marken, snön som slog sig igenom molnen och snön som singlade från himlen. Alltså, vilken dröm. Jag är så glad, och nu fick jag verkligen påminna mig själv hur mycket jag älskar det här. Och att ha dessa två framför kameran gör allt så mycket lättare. Världens finaste ekipage ♥